Cyklade i Bangkok, tog en genväg, hamnade i slummen

Det var några dagar sedan vi var här aj det retar mig för blogginlägg ska ju vara färskt så det ryker. Men ett inlägg om slummen som saknar bilder va är det. Så mycket finns att berätta, men jag delar in i avsnitt som jag lärt av allt skrivande att det är bäst om du som läser får en hum och en chans att välja va du vill läsa.

Slummen ja vi skulle egentligen någon helt annan stans. Jag känner Bangkok ganska bra, de stora gatorna och riktningen hit och dit, men tycker ju så klart det är kul att ta de mindre vägarna och överraska oss båda med något nytt och då dej också.

Tony skulle hitta en som kunde fixa mobilen. Det var i en sån liten gränd sedan att han i affären måste åka dit vi var på väg för att köpa grejor gjorde ju inte så mycket. Vi fick oss en matbit och kaffe och Tony fick sitta med snubben som lagade ett tag. De jobbar inte alltid så bra om man inte är med och tittar, så är det bara. Jag satt kvar där på pallen i bland livet i gränden och där hade jag en så härlig stund med mej själv och datorn. Även i ett förhållande behövs ensam tid. Tid då mitt inre får komma till tals. Jag skrev en novell där på pallen bara för att roa mig. Skulle rensa i datorn och såg ett par korta meningar jag skrev en gång, häll på radera knappen tänkte det där är ju bara inget och helt oförståeligt. Men så kom det bara till mig och när jag läste den för Tony blev vi rörda båda två, så nu är den skickad till ett par tidningar. Allt behöver inte bli så långt, eller bli till en bok, nått kan man göra bara för att roa sig också... Kanske om jag fortsätter skriva noveller, det har ju alltid något av mig själv det också spirar inifrån upplevt och önskat eller rädslor kanske. Så kan även det samlas i en bok en dag som lättläst och snabbt.

Vi cyklade vidare och svängde av in i en annan liten gränd i riktning mot det tänkta målet som var det stora datorvaruhuset men fick uppleva något mycket större.

Hur mycket större är inte mänskliga möten än datorer. Fanns inte datorer och vi var vänner som nu så hade du fått ett brev av mig, så är det jag har alltid skrivit och skickat otaliga brev från mina resor. Nu råkar det bara bli i det här formatet. Tekniken kan vi klara oss utan, det kan vara ett bra hjälpmedel men ack så farligt om det sköts fel och tar över går på bekostnad av allt... Med rätt balans är det bra men visst kan vi klara oss utan. Mänsklig kontakt, möten och tillhörighet i verkligheten i livet vi lever här och nu är ett så mycket större ansvar att se till. Det kan vi inte klara oss utan. Se på bilderna här hur kul det kan vara bara att se och möta nya människor och bli välkomnad in i en helt annan värld. Vi möts med leenden och de vill dansa och prata och visa, de är inte små dessa människor även om de bor enkelt. De har så mycket liv i sina ögon liv som är känslor av alla de slag, mest tror jag det är någon sorts lugn kanske sinnesro bara för just denna dagen denna stunden och lycka över det de verkligen har. Det viktigaste. Varandra, hälsan, kroppen, styrkan som finns och inte minst tillhörighet.

Vi har tagit så många bilder av härliga möten. Jag ser och jag stannar kanske lite för ofta i bland, men jag gillar människor vill dela känslor hopp och tacksamhet vill göra skillnad att du som tittar ska få en ahaupplevelse och dra en parallell till ditt eget liv och komma på nått som du har att vara tacksam över i dag. Många bilder har inte blivit tagna, ögonblicket försvann så fort en av oss var i rörelse så långt i från den andra eller så har det inte passat med en kamera i situationen. Och många bilder har gått förlorade. Tony tappade kameran när den var helt full, vi lyckades få tillbaka, han köpte en ny dator. Tömde telefonen för bilder, la de inte i datorn men i en slags eclaud i cyber rymden där allt försvinner eller finns man vet aldrig det... När han lagt allt i himlen raderade han alla kort nästan 1000 i mobilen och tömde även papperskorgen för att vara säker på att det var tomt och se när han kolla i himlen var där tomt, inte en bild av de 1000 våra fanns. Jag har också haft svårt att komma åt de sista i min kamera och min dator e mycket mindre och smock full... Så detta är även ett sätt för oss att spara det som finns. Jag lägger så mycket jag hinner här och filmerna på fejan för de kan bara länkas hit osså får du ta del av det du vill. Hoppas du finner lite glädje av att hänga med och har du nu hängt med enda hit, snälla kan du inte skriva en kommentar också då, det är så kul att se om det blir läst...

Här finns en liten dansfilmsnutt också ska se om det går att få tag på och visat den också om det nu är någon som skulle vilja se den... Kram på dej min vän och ha en fin dag full av liv och känslor var du än är i världen. Var rädd om dej och den här dagen.

9 jan 2015