Stjärnstoft, bilder och bevingade små varelser

Just nu är jag så trött att jag gärna tar mina sista krafter och anstränger mig till det yttersta i hop, i hopp om att få avlastning. För jag vill inte lägga av, och jag vill inte svika. Jag vill fortsätta att fäglägga och sätta nya ideer ut i livet. Det är så många fantastiska kul och bra ideer! När de får luft under vingarna så flyger de långt, de svävar högt och då faller det ner stjärnstoft i huvudet på folk här och de börjar skratta och le. Ja så! Precis så! Efter att förvåningen har lagt sig, så är det magi, magiskt och stort. Den känslan är värt allt. Jag vill öka jag vill öka och leka, jag vill inte begränsa, avgränsas och hållas igen!

 

Det är finurligt det där med bilder. På den tiden för länge sedan när jag snubblade över ett 50 tal hiv positiva ungar. Som bodde på ett barnhem i Thailand. Då var det annat det där med att ta kort än va det är nu. Det blev mina ungar och de skulle så klart ha minnen från sin barndom. Alla ungar ska ha ett album. Jag tog porträtt, bilder i rörelse och i vila, en och en och med med många i hop i bland. Jag ska så klart hänga upp dom där hemma också tänkte jag. Jag var helt säker på det när jag gick där bland barnen. Platsen hade jag tänkt ut. I hallen skulle dom fylla en vägg. När jag kom tillbaka hem till Göteborg var det svårt. De fanns över allt och inom mig ändå, på insidan av ögonlocken och i hjärtat. Det gick så klart inte att hänga upp dom. Inte några av mina nya barn, som hade sina svåra öden att bära klarade jag att sätta på väggen.

 

Semesterbilder, sonen och jag och några vänner, bad, djungel, cykel och inlines, bilder med skratt och glädje, bilder med utmaningar och lycka fångade ögonblick av en tid vi ville bära med inom oss. Det var vad som hängde på väggarna hemma hos oss. Alla som inte hängde uppe samlades i album. Där fick alla mina barnen i Thailand också plats. Flera meter med album fyllde hyllor och skåp där hemma. Där berättade jag historierna, jag skrev ner för hand mest på lappar och klistrade in och i bland medan jag klippte och limmade in så skrev jag kommentarerna runt och på korten.

Kommer du i håg hur spännande det var varje gång man hade lämnat in en rulle för framkallning, och så besviken man blev när man hämta för de var väl aldrig så bra som i huvudet...

 

Att ta kort och ge tillbaka till barnen har jag fortsatt med och göra barndoms minnes album. Jag trotsade alltid tanken på att de inte skulle komma bli stora nog att ha glädje av återblickarna. Jag jobbade som om inget var fel. I många år lärde jag mig namnen på alla de 50 barnen. Tog farväl när jag åkte och när jag kom tillbaka var det 25 av dom som var borta och lika många nya hade kommit till. Varje gång jag kom var det så. Jag var där en månad eller längre en gång varje år i bland två gånger på ett år. Vart tar de vägen? Vad är det som har hänt med dem undrade jag så klart. Jag har stått på mig, med mina frågor och jag har letat, men jag har fått ge upp. Bilder och minnen samlas på hög. Mina barn, mina kära små fågelungar som jag inte kunnat hjälpa.. De har alla satt sig gott till rätta på sin speciella plats i mitt hjärta... Åh där är så många nu, där är alldeles överbefolkat. Boken Barnen som ingen vill ha med sin grymma titel, och inte helt sanna heller, för jag vill ju ha var enda unge. Den kom till den boken för att den måste, jag fick ingen frid inom mig. Den bara växte och hotade med att spränga mig, så den måste födas ut, den känslan var stark. Det var som jag gått långt över tiden och höll igen av rädsla för smärtan. Men barnen behövde bättre plats, de behövde komma ut, få finnas på nått vis, leva vidare.... Jag bad mot slutet innan tryck att måtte det gå bra, jag bad läsarna när jag släppte den att ta väl hand om Barnen som ingen vill ha. Nu är jag på väg att trycka 2:a upplagan och även en engelsk översättning så småningom och är inte det konstigt att det pirrar och snurrar runt i magen nästan lika dant. Tänk om.... Och måtte det bara gå barnen väl, jag har skrivit för att hedra dem och trotsa ödet och låta historien, barnens historia få fortsätta... Säg till om du kan ta en av de nya Barnen som ingen vill ha, att ta hand om. Det skulle göra mig så glad, och hjälpa barn som finns här med mig nu att leva lite mera härliga barnsliga kreativa liv.

Man kan säga att änglabarnen då hjälper de som kämpar nu, och vi får vara deras verktyg och hjälpare. Det tycker jag känns bra, bättre...

Jag ser mina små i fjärilar som sätter sig nära. Känner deras närvaro i vinden, lätt som en pust som en smekning på kinden eller en puff i baken åt det håll som jag ska gå...

 

31 aug 2015

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)