Spelar det någon roll vilka barn?

Jag tror jag kommit på vad lite av tröttheten kan bero på. Motstridiga känslor åsidosatta av hänsyn till andra söker jag hela tiden bara efter at förstå en ny en annan också viktig sida för att inte såra göra värre… Det finns något annat som inte bara är så ljust och lätt som växer på insidan då.

Jag skrev ett mail i går till en tjej jag haft kontakt med ett tag för länge sedan. Hon hade blivit berörd av historierna från barnhemmet och hade en tanka på att komma hit. Jag ville höra hur det gick med de tankarna och berätta om hemsidan och att hon kunde få såna nyhetsbrev om hon ville, bara skriva in mailen då, så det kan du också om du inte har gjort det. Blir inget spammande det lovar jag, skickar inte mer än en g i mnd kanske bara var 3:e mnd. Fick svar att hon fortsatt planeringen och att hon självklart ville till de mest utsatta men att det nu först lutade åt ett barnhem i Phuket. Hon hade bokat in sig där....

Det fick i gång mig. Jag har burit på ett litet känslook ett tag. Så jag skrev... och skrev och det blev det här blogginlägget om att hjälpa, komma och jobba frivilligt, hjälpa till, engagera sig. Som inledningen varför så mycket känslor, spelar det någon roll vilka barn man hjälper?

Hur går det att boka in sig hos HC i Puket? Jag funderar på att lägga av med barnen i Bangkok. De är hiv positiva jag har lagt 13 år drygt… Av de första barnen jag lärde känna är inte några kvar. Det är långt, det är tungt, jag får mycket motstånd och jag dräneras på kraft. Barnen får något som betyder mycket även om det bara är för den korta stunden så har jag tänkt att det är värt det och att det är de barnen som behöver det mest.. Men varje gång så önskar jag att jag hade flera famnar, att vi var fler ögon som såg att vi var i alla fall någon mer någon gång som kunde stå på och utöva påtryckning mot ledningen. Då kanske vi skulle kunna göra mer skillnad.

Jag blir så himla glad når jag i bland får brev från någon som vill vara med. De är som barn är flest, även om de är hiv positiva. Härliga fantastiska fina ungar. Men det är en snårskog av regler och jag har inget att säga till om. Men det går att skapa ljus och lite hopp även där det är som mörkast....

Jag funderar är ganska trött, och jag är besviken över att jag inte kan göra mer. Undrar över det jag gör med mina kontakter, de som är intresserade, så att de ändrar riktning från att komma till de barnen som de var intresserade av att komma till först. Jag vill inte förstöra mer så jag håller ofta inne med känslor och visar inte många mina tårar av trötthet och frustration. Har ett behov av att skriva om detta nu, förstå, få vara ledsen och besviken samtidigt som jag så klart även gläds åt de andra barn som får den extra famn och kärlek. Det är ju bra det är säkert livets mening denna cirkel av godhet. Har du läst min bok? De barnen jag skrev om då är ju inte kvar på barnhemmet nu. Inte jag heller kan fortsätta att finnas för de barnen. Nu är det andra barn på samma ställe. Men det har liksom blivit mina barn därför blir det nått lite invecklat känslosamt.

Jag har sålt julkort och lite annat och även startat en förening hur det gått med den tävlingen som utlystes för att få medlemmar och hur många medlemmar vi har blivit, va det kostar hur det går till och va pengarna används till får bli ett inlägg för sig. Det är som en cirkel.... Jag har länge tänkt varje gång jag går i från barnhemmet i Bangkok att nu går jag inte tillbaka, detta är för svårt, det är för tungt, jag går med tunga steg med gråten i halsen och ofta stannar den inte bara där. Det värsta är att bli motarbetad, jag förstår varför, tänkandet och personalbrist, va de måste för att göra det hanterbart. Bara att vara två som jag nu blivit den senare tiden med Tony som hängt med gör det mycket lättare. Dels att ha någon att uppleva med och samarbeta med. Tänk nästan 50 ungar som vill ha uppmärksamhet och vara närmast.... De är inte vana, de är så otroligt längtande och många har gett upp hoppet för de redan som liten förlorat det så alldeles för många gånger....

Men så har jag lite pengar som julkort genererat som ska gå till att förgylla för barnen här så jag vet att jag ska fullgöra det, jag får också så klart en längtan o lust att åka dit igen även om jag gruvar samtidigt... Så jag kommer ju hela tiden tillbaka... Berättar om många sådana episoder i min bok.

Jag hade en annan kompis som var på g, jag har ju kvar både henne och flera andra, vi är fb-vänner. Låt mig berätta några härliga solskens historier. Det finns så många härliga positiva människor som bryr sig och vill väl.

Jag ger henne nytt namn för att hon inte ska bli ledsen. Aina, vi mailade länge, växlade jättelånga mail. Aina planerade, hon skulle komma till Thailand. Hon berördes och undrade hur hon kunde göra. Man kan göra precis hur mycket eller lite man vill sa jag som jag brukar. Det är upp till dig, du är så välkommen allt är så behövligt och välkommet. Va vill du och va kan jag hjälpa dig med? Aina fick bilder från barnhemmet, gjorde saker som hon sålde, de som hon sålde till ville ju så klart veta vem de var med och lyste upp tillvaron för når de handlade. Det var jättekul att följa. Hon lämnade grejor och bilder på olika ställen, hos banken tandläkaren och frissan, pratade med vänner berättade om det jag upplevt som jag skrivit om. Vi träffades hon köpte min bok och läste den berördes och sålde mer... Jag beundrade henne, och hennes energi smittade över på mig. Gladde mig, vi var två som hade så mycket lust för skapande och kärlek att dela. Våra två par ögon skulle ha kapacitet att se så många fler o mer av var och en liten unge en liten stund på jorden. Sånt är ovärderligt för ett litet vilset barn.

Tony kommer ut med frukost till mig nu och jag berättar va jag skriver. Han ler. Jag undrar vad har HC i Phuket. Ja de har 4 unga killar som cyklat för dem och satte fokus hela vägen från Sverige. Ja de förstås, publicitet. Jättebra, åsså en svensk med samma tänkande som driver barnhemmet och bestämmer.

Vi får väl göra samma. Visst vi e inte unga, men vi är uthålliga och kan cykla. Vi kan cykla vi också från Sverige till Thailand för ...piprensare till barnen. Jag pratar rätt ut gör en paus och känner det är sant, berörs av mig själv och det jag vet men som är så svårt att förmedla och framför allt att hantera och förändra. Klumpen i halsen växer, jag har kunnat hålla det i från mig länge nu men där brister fördämningen tårarna fan de får inte plats på insidan mer. Men jag kan ju inget göra suckar jag inom mig.

Ska försöka förklara, vi har bortskämda barn som inget behöver för de har i överflöd, det är bra att vi har det bra. Det var en liten flicka här med och köpte ett par av mina böcker här om dagen. Hon fick en pysselsats, en kul sak som de fattiga barnen i slummen har brukat kasta sig över och ha jättekul med. Hon tackade nej för hon hade inget intresse av den, det betyder att hon har det bra. När man har nog kan man kosta på sig att välja och välja bort.

Kyrkan vi är med i här bygger ett barnhem. Där kommer det att vara ett annat tänk. Jag har lovat att fixa med alla textilier där och det ska bli kul. Det är en annan grej när det får finnas kvar till till glädje och mys länge och då får jag också kraft, stolthet och glädje som ger ny kraft att skapa mer. Så det blir lättare. Troligtvis. Antar att det finns en del såna barnhem. Men det finns några säkert ganska många barn som även om de har mat och husrum och rena kläder inte alls har det så att de kan kosta på sig att välja bort. Denna pysselsatsen jag berättade om köpte jag ganska många av i Bangkok sist för jag fick en del extra för att butiksägaren kände igen mig och kände för det jag höll på med sedan många år på barnhemmet. Jag vet va du gör sa han. Jag blev så glad och jag lovade att ta bilder när barnen fick det och hur kul de har med sina nya saker. Jag tror gång på gång på det kreativa skapandet. Glömmer det andra. Bilder blev det av när barnen strålande tar emot och några bilder av action och spring. Men det blev inga bilder av detta skapande. Vi var två vuxna men det var omöjligt att både lära ut och sedan få nog lugn tid för skapande. Berättar mycket om detta i boken. Samma som tandborstar, barnen har mycket belägg får inte borstat, köper tandborstar gång på gång men inga tandborstare finns så då hjälper inte hur många tandborstar som kommer... Fråga mig inte varför, jag bara spekulerar ändå och får olika dumma svar.

Bima är en annan godhjärtad kvinna. Hon är konstnär, gör underbara tavlor och har haft några utställningar. Gissa om jag blev glad när hon berättade att en del av vinsten skulle gå till barnen jag skriver om. Vi inledde ett intensivt samarbete med många meddelanden fram och åter. Det var ett par år sedan. Utställningen har varit. Jag hörde inget efter, frågade om det gått bra men antagligen ja det är ju mycket kostnader också med en utställning...

Carla jobbar som en i ett friskvårdsteam. Hon blev också mycket berörd, hon berättade hur hon grät av att läsa mina berättelser från barnhemmet. Hon var i eld och låga när hon läst min bok och ville göra skillnad. Vi hade en härlig tid när mailen gick ofta mellan oss det var frågor och svar. Jag blev glad och förväntansfull Carla ville på sikt komma hit också. Hon köpte två böcker till så det var jättebra, jag tror det tillskottet blev till mera frukt för barnen några dagar.

Diana och Erika är några studenter som faktisk efter mycket om och men fick modet att åka i väg till Thailand. De studerade och skulle göra något specialprogram. De var så förväntansfulla och jag också, vi hade haft kontakt i flera månader. Jag hämtade på flygplatsen, de var ju så nervösa. Men de ratade det enkla guest house jag bodde på och tog in på hotell med pool. Nästa dag tog vi oss till barnen på det sätt jag brukar, med kommunala färdmedel. Det var en billig buss med trägolv som var både slö och utan aircon och sedan att vi skulle gå en kvart efter att ha åkt så enkelt i ett par timmar det tog på tjejernas humör. När de sedan inte fick knäppa kort blev för mycket, då ringde den ena sin pappa och pratade i telefon hela timmen vi var där. Den andra flickan beklagade sig inför mig att de hade missuppfattat och aldrig velat åka dit ut om de vetat att det var så långt. Men de var i alla fall med barnen lite och det blev en kul stund för några barn som fick bli burna och komma nära och det var några nya ögon som såg dom lite. De intervjuvade personalen om deras löner och kom då fram till att det är ju bara en brökdel a va de själva fick i studiemedel och det räcker ju ingenstans. Då har vi ju fördelen att kunna göra skillnad även för personalen tyckte jag de är 4 nannys. Jag föreslog om jag ger 200 och de 100 bath var (400 bath var ca 100 kr på den tiden) så kan de få var sin 100 lapp eller nått till en kaffekassa. Det var det fräckaste de hört och de tyckte då genast att de sett nog så de skulle ta taxi tillbaka till stan och fortsätta till en strand nästa dag.

Helt i början ja för si så där en 12 år sedan då var det en gammal vän till mig som verkligen satte i gång på allvar och gjorde slag i saken. Hon var engagerad i en förening som skulle ha en aidsgala på världs aidsdagen 1 december och då skulle det samlas in pengar till att hjälpa barnen här på något sätt. Vi hade storslagna planer med fadder verksamhet och kanske få sponsring till mediciner. Jag blev otroligt lycklig å barnens vägnar då det faktisk kom fram 2000 kronor som jag kunde ge mig ut och fynda för. Det blev ett lyft för deras rum. Kuddar, massa tyg som jag fick sydd gardiner av och några stora fina bilder till väggarna.

Jag måste berätta om vad jag menar med piprensare. Jag tror att det är viktigt. Saken är inte det viktiga men det är ju bra att ha nått att skapa med. Piprensare är billigt. Tid kan vara dyrt. Tillsammans de två ingredienserna kan man ha ett barndomsminne, något ljust att tänka på i tristessen. Är jag ett barn som får en vuxens uppmärksamhet och intresse ensam en stund kan det bli än större. Det är någonting med det där att kunna slappna av och slippa kämpa, bara få vara en stund vara värt att bli sedd. Jag är också någon. Jag skulle unna alla att vara den vuxna i en sådan situation att se förtroendet i barnets ögon, se leendet spricka upp, få små barnahänder runt sin hals.

Jag läste det sista stycket för Tony och han får en klumpig röst när han pratar, ja han känner för han vet, han har haft de där händerna runt sin hals, de som klamrar sig fast och aldrig vill släppa. Leenden får ju de som vill, se på bild. Vi vill ju så klart visa glädjen. Men det är något annat att förstå att barnen de ser ju inte ut så när ingen ser. Uppgivenheten finns där i små människors värld som inte vet vart de hör till, för sånt känner man.

Tony och jag vi har en grundkärlek och stora rymliga hjärtan, men vi kan bli så trötta att vi faktisk inte vet va vi ska ta oss till. Då kommer uppgivenheten och förtvivlan smygande och vi börjar tro och tänka så mycket så att vi nästan är redo att ge upp allt och ja fy fasiken va mörkt det kan bli ibland, vi tror vi är helt fel då bara i närheten till varandra. Nu har vi en harmonisk tid i balans, vi har sovit bra ett tag. Jag sorterar och skriver ut tankarna lite, det är så bra, för mig, för att förstå och få perspektiv.

Vi hade cyklat långt och Tony hade blivit påkörd. Vi hade varit hos barnen innan vi åkte norrut och även när vi kom tillbaka. Vi hade ordnat med festligheter både på jul och nyår. Vi hade förgäves sökt chefen för att ännu en gång prata om att ta ut ungarna på nått skoj. Vi var lite trötta, jag hade blivit surrig på kvällarna och Tony åt andra hållet tystnat, ja det är väl lite manligt/kvinnligt den där balansrubbningen. Vi hade väl drygt 12 mil kvar hem den morgonen av vår cykeltur på nästan 100 mil. Jag kollar meddelandet på fejan som talar om att Aina bestämt att skippa, hon hinner inte, det finns bara inte tid att åka ut till barnen medan de är i Bangkok. Det var tempelbesök och middag på floden och tiden som flyr. Vi skulle ha gått tillsammans och hittat det bästa fått alla pengar hon samlat in flera tusen att räcka långt. Vi skulle släpat och fraktat och sett ungarna glatt ta emot. Hoppet om en badutflykt var kul att tänka på ett tag men det gick varken från ledningens håll eller svenskar på kort visit. Men nu stod det att de skulle till Phuket och där besöka ett annat barnhem. Hon ville ge en del av pengarna dit. All min kraft försvann jag kände mig med ens så otroligt maktlös och uppgiven. Tom. Jaha. Va gör jag för fel som gör att de barn jag försöker kämpa för snuvas på det som det var tänkt att de skulle få. Kommer på mig själv med att tänka tankar som att jag är ju inte bra för någon. Jag gråter, faller ihop i en jävla hög, bara rasar i hop, det är vad som händer. Jag orkar inte ett steg till. Tony förstår inte. Inte jag heller. Men det var vänskap, barn, kamp, hopp, förtvivlan, en droppe som fått det att brista. Jag torkar tårarna och skriver något om glädjen över de barnen som också får gott av som jag ju också känner. Jag vill inte att någon ska känna av, allt som är bra är väl bra och inget blir väl bättre av att jag reagerar. Det är klart att ingen annan kan känna det jag känner, efter så lång tid. Att vara för ärlig skulle bara göra det svårare och skrämma i stället…

Det är lite motstridiga känslor ibland som regerar. Jag såg bilderna från besöket på det andra barnhemmet, hörde om hur gott det mottogs och jag läste om hur det blev pengar över som hamnade på konto och om hur lätt det skulle vara att fortsätta hjälpa, skicka pengar från Sverige. Det är inte lätt att, inte ens säkert hur länge barnen får glädje av sakerna på hemmet i Bangkok. Det går att skicka in pengar men det går inte att få svar på varken mail eller telefon. Inte ens när man är där personligen går det att få svar inte ens på ansökningar gjorda efter konstens alla regler får jag svar. Inte ens Ainas bekant som är Thai lyckades få kontakt med barnhemmet i Bangkok. Hur är det då inte för barnen att bo där? Det är tungt för oss att hjälpa. Men vi kan lämna stället, det kan inte de som är lämnade där, hur mycket de än vill.

Mitt förnuft säger mig att det är nog så här det är meningen att det skulle bli. Ringarna på vattnet av boken jag skrev. Det är inte att nödvändigtvis hjälpa just där, men det är exempel på hur lätt det är och att det inte behöver kosta så mycket att vi inte ska vara rädda för att sträcka ut en hand.

Jag återkommer men jag går vidare också, jag tillåter mig det. Det var en mening med att det var Hua Hin som skulle bli platsen där jag skulle slå mig ner. Jag letade boende nära barnhemmet i Bkk men lyckades aldrig. Ibland ser vi inte meningen med det som händer direkt. Det är viktigt att lyssna inåt och reflektera, fundera och ta hänsyn till känslor som kommer upp. Va är viktigt för dig? Va är viktigt för mig. Spelar det någon roll vem man hjälper?

Det bästa det största och det mest överraskande har jag sparat till sist. Agnes och jag jobbade som volentärer på filmfestivalen för många år sedan. I säkert 4, 5 kanske 6 år har jag fått meddelanden med jämna mellan rum om hur berörd hon är och hur gärna hon vill göra något mer. Hon vill allra helst vara här och hålla och se och lära och lyssna och leka och smeka och snyta och borsta och sjunga och ja du fattar…. Jag förstår men tiden är inte mogen för det just nu. Förra året hörs vi igen hon berättar då att hon vill sätta in en slant till barnen. Från tiden vi träffades har hon hunnit bli mamma till två små barn och hennes gubbe var också han med på att dela med sig. Vi träffades över en lunch förra året och hon berätta då om jobbsituationen pendlande mellan Göteborg och Stockholm och vikariat, optimism blandat med trötthet och så en massa tacksamhet över hur bra vi har det ändå. De hade nog satt undan en slant då och då under en längre tid. Det var underbart på så många olika sätt att få det förtroendet. Tänk dig min förvåning när den positiva överraskningen avslöjade sig. Den slanten hon pratade om var dubbla summan som aidsgalan gav. Det var underbart roligt. Helst skulle jag vilja att det blev en stor upplevelse för barnen som en utflykt men det blir nu många små i stället och jag redovisar med bilder allt jag kan. Jag blir så glad på de mina fina ungars vägnar. Kan inte hjälpa det. De e speciella de små busfröna, underbart härliga och värda allt!

Jag har kontakt med några hela tiden som vill komma ner men det är svårt att förmedla hur verkligheten är, kan inte lova hur och vad det blir bara att göra va jag kan. Det finns i alla fall mycket nöd, många som behöver och det är lätt att hjälpa. Vi går ut i närområdet i slummen här i Hua Hin minst en gång i vecka och delar ut lite… Ibland kommer det folk med nån påse med grejer hem till oss som de vill att vi ska dela ut. Så då gör vi det och det kan vara några andra som inte har något med sig som följer med. Härligt liv. Det blir aldrig som tänkt men bra ändå när man gör sitt bästa.

Jag får någon gång frågan om gratis eller billigt boende mot att man gör en frivillig insats. Vi kan inte erbjuda det. Men kan hjälpa till med boendefrågan å ena sidan och hjälpa så du får hjälpa också 

Välkommen till Thailand.

13 feb 2015