Nej... åk inte, jag kan väl få åka med... snälla.

De bor under en bro bland en massa bråte och skit. Ler när vi kommer med lite hopp och ljus men i bland undrar jag va gör det när vi tvingas krossa hoppet lika fort. Han vill ju så himla gärna åka med långt långt bort från allt det här....  Åh underbara lilla vän om vi bara kunde....

Han är storebror och nej han gråter aldrig! I allafall inte så någon ser. Han håller ställningarna röjer i bråten det han kan och håller utkik och vakt efter allt farligt och tillsammans ser de efter mormor som bara ligger utan att kunna ta hand om något inte ens sig själv...

Vi kramar om och lovar komma tillbaka men va hjälper väl det.

Kvar står barnen vid sin soptipp sitt hem under en bro och ser bilen försvinna längre och längre bort...

17 feb 2016