Magi.....


I går betydde det nog mer för någon givare än många av de fattiga i hop... Hon har 2 små barn hemma 1 och 2 år, den ena fyllde år i går... Hon valde när hon hörde av sin mor va jag höll på med att göra en insamling hemma och komma ner, sista veckan eller veckorna innan mamman som jobbat här ett halvt år åker hem. Jessica hade fått i hop massor med saker, fina kläder och leksaker och nallar och ryggsäckar och skallror och kärlek så det till brädden fyllde alla väskor och viktgränser på planet.
För sig själv hade hon bara centimeter av platsen till ett par ombyten. Hon berättade att hon aldrig har rest med så lite nån gång.
Jessicas dröm var att komma till barnen på barnhemmet, men det ligger ju i Bangkok. Så jag berättade om barnen här i de olika områden och då ville hon väldigt gärna besöka de familjerna. Hon ville jätte gärna besöka dem hemma i deras enkla bostäder och få tillfälle att glädja barnen.

Men himlen öppnade sig flera gånger på eftermiddagen och det kom stora mängder regn. Vi fick vänta, ställa in, eller göra om planerna. Vi fick oss en go pratstund medan vi väntade och det vildsinta vädret det gav med sig, efter ett tag regnade det lite mindre.

Jag berättade att Något jag ska investera i nu är några fler stora plast backar att förvara saker i för jag tänker att jag ska ju ut med det snart så det gör inget om det ligger i högar men det stör mig mycket att inte få den ordningen jag vill och att alla mina saker som vackra tyger och sånt är långt långt undanstoppade för jämnan. Det är så härligt med alla saker som dimper ner till mig som mellanhand. Men nu har vi växt ur den lilla struktur som fanns i mitt lilla lilla hus.... Dags att ta ett steg till och det ska bli spännande att se om några fler vill vara med på det... Om man direkt kan ta ett sjumila kliv och ta ett bra hus med möjligeter att växa ett tag och utveckla alla härliga kreativa ideer och ta emot alla, som vill och kan lära och lära ut och leka och läka och göra praktik och starta volentärs resor och skrivarkurser och flytta bibbloteket och göra gratis butik och kanske nått litet kafe. Ha plats för föredrag och studiecirklar, kör, dans och konstskola och planerande för parader och utflykter och skrivargrupp och ja.....  Dream on allt är faktisk möjligt IFNOTNOWTHENWHEN?

Vi tog med oss kassar, väskor och påsar. Vi har ju barnen på sjukhuset, de är också kul att kunna glädja. Och om vi åker dit tar jag clowndräkten, sa jag! Yes! Jag klädde mig som Clown men i och med regnet och min feber som gjorde att svetten rann redan innan vi kom i väg så skippa jag sminket och näsan som gjorde det svårt för mig att andas, men visst blev jag fin?

Åh jag blir så himla glad när jag får på mig den kostymen. Saknar bara musiken, skulle följa en trubadur med en sån utstyrsel hihi, men jag har ett tåg som låter. Man trycker på knappar och så spelas det en liten truddelutt. Inne i mitt lilla rum, i tystnaden, med bara mig själv låt det hyfsat bra. Det är 5 olika låtsnuttar. Men ute hördes inte mycket. Så är det nån som har en bergsprängare på batteri? Det vore ju en dröm eller så en eller fler levande trubadurer... :-) Varmt välkommen!
 
Vi bestämde att vi ska prova att hälsa på en familj först och sedan ta sjukhuset. Nu var det fredag kväll och rusning i trafiken och genvägen jag planerat var avstängd så vi följde strömmen norrut och svängde av mot ett område där många av mina skyddslingar bor.
Första stopp blev hos den gamla fina farbrorn. Åh honom  hade jag ju lovat bädda rent i sängen och mat och ja brukar ju ha med massor, men vi fick inte med oss några sängkläder, inte mycket annat heller till honom.
Jag har några kinesiska ungdomar från Singapor på besök och de verkade kunna tänka sig att göra et praktisk handtag. Så jag ville visa, att här kan vi. Mura, måla, snickra....
Den gamla gubben hade låst sin dörr på insidan, han låg nog och vilade när vi kom, så mycket annat finns inte att göra där i mörkret. Han svarade direkt och strax kom han och tittade fram i dörren. Han strålade och sken upp när han såg mig. Det som hände sen gjorde mig helt mållös. Han gick snabbt in igen och kom ut med en present som han överräckte. Oj, men, tänkte jag, va ska jag nu göra... Det var nått som stack ut ur en plast påse, det var inpackad i tidnings papper med ett rött gummiband runt om. Han var så ivrig på att få visa, titta sa han fast på thai så klart, ögonen plirade när han såg på mig och han lirkade av gummibandet, tittade på mig igen och sedan tog han av  tidningspappret och så gav han den till mig. Det var ett kors i trä med Jesus på korset utsnidat i trä och jag visste inte annat att säga än tack. Men oj här kom vi för att ge och så hade han förberett sig för att ge till mig... Han var så otroligt stolt och pratade en hel massa som jag inte förstod annat än att han var tacksam för all hjälp och ville mycket gärna att jag skulle ha denna gåva. Jag ville förklara att det är inte jag det är så många som hjälpts åt för att hjälpa honom. Men jag tror han vet det för vi har varit ganska många som varit och hälsat på i hans enkla bostad nu.

Vi brukar ju alltid ha med en massa, mat, kläder och andra saker som han behöver. Jag försökte förklara att jag snart skulle komma tillbaka. I kväll frågade han. Han fick lite pengar till mat. Han känner mig så väl nu så han har fått lite lättare för att uttrycka sina behov. Han behövde komma till sjukhus eller en klinik, få sin spruta och medicin. Ja jag vet ju det, att han inte e så bra, han är riktigt mager och har varit märkbart piggare efter de gångerna när han fått pengar till en spruta, den kostar 300 bath. Hans pension är på 500 bath i månaden. Så det är klart han inte kan, om han inte får hjälp. Vi kan köpa honom lite kraft och livskvalite.
Vi gjorde det, där på vägen. Vi skramlade och la i hop vi 7 som var där och han fick närmare 3 månads löner, men det är bara ca 300 kr.. Men du kan ju tänka va otroligt skönt för honom att kunna släppa den oron i alla fall för ett litet tag.
Så gick vi vidare längs med järnvägen och över spår och tittade in till familj efter familj med lite kläder och leksaker och glädje. En del av barnen var lite skeptiska till den konstiga skapelsen med hatt, stort rött hår och färgglada kläder, de hade nog aldrig sett en clown förut.

Jessica ville nästan hoppa upp och ner jämfota av glädje när vi nådde fram till första barnfamiljen, 2 små syskon och en liten nyfödd invirad i en filt på golvet. Jessica hade väskorna fulla med nallar, ryggsäckar och små kläder från sina egna barn och ett mamma hjärta så stort så det syntes nästan hur det bultade utanpå kroppen, det syntes genom ögonen som strålade lyckliga och munnen som log så stort och belåtet. Detta, just här, denna stunden, var som jag fick känslan av, nästan den största meningen med denna resa för henne. Hon ville verkligen verkligen hjälpa och sprida glädje denna 2 barns lyckliga mamma från Sverige.

Vi fortsatte vandringen från dörr till dörr och gåvorna var många denna kväll, så mycket leenden och glädje, ja kärlek, det kändes som magi där denna regniga kväll. Vi strålade samman just där för en stund och kände det allihop, där var vi lika i känslan av nått fint som vi bär med oss vidare. Det spelar ingen större roll vem som ger eller tar emot eller just vad gåvorna är, jag kan inte förklara men ryser lite när jag skriver, magiskt, jag tycker det är ett bra ord.

Gatan här brukar vara mycket mera livfull, det brukar krylla av barn som springer runt och det går aldrig lång stund innan de får syn på mig och så sprids det som en löpeld i torrt gräs. Alla ska få, de brukar dra mig mot en plats lite längre bort där vi samlas och samsas. Familjerna här månar om varandra, de gillar precis som jag, rättvisa och de delar lätt på allt mellan sig. De är tacksamma och det brukar inte vara några sura miner. Denna kväll var det mycket lugnare på grund av regnet, både på grud av det som låg på marken i pölar och det som hängde i luften höll de flesta sig inomhus. Men lite längre fram på vägen kom de springandes, barnen, en del av flocken mina ungar och de slängde sig i Clown famnen en efter en. Åh härliga underbara ungar!
Kolla bilderna, du ser nallar i famnar, Bukowski nallarna kommer från Anders butik i Oslo, små gåvorna som Kicki packat in och skickat  från Sverige kom inte med på bild, det sker så snabbt allting, men ett och annat så där gudabedårande leende av ren glädje i ett barnansikte lyckades vi fånga. Även ögonblick av en givare som är så rörd av stunden och  föräldrar som tittar på med ansikten som uttrycker ren tacksamhet och nån sorts jag- tror - inte - att – det - är – sant -  förvåning. Andra nallar som Kicki skickat, med namn i hjärta runt halsen hittade hem denna kväll och några lyckades vi fånga på bild. Tittar du noga Gunter så ser du några små bilar och och fiskar, de var himla kul. Clownen drog upp och så körde de mot de små barnen som inte riktigt visste hur de skulle reagera. Det är ju inte var dag det kommer fiskar som svänger på svansarna mot dom. Hehe.
Vi hade inte förberett att pyssla eller rita med barnen denna kväll, men tiden försvann fort och mörkret höll på att sänka sig. Vi hade kunnat fortsätta till sjukhuset om inte det var så sent och nästan allt var utdelat men det blir en annan dag. Har lite speciella ideer för det och det kan behövas  lite förberedande nu när vi blir så stora gäng också. Vi ska ju vara till glädje utan att bli nått störande inslag. Just på sjukhus är ju det viktigt. En klown speciellt kan ju ha lite svårt att styra sig i glädjeskutt och hurrarop och hm påminner mig om när jag jobbade på en kyrkogård en sommar och gick och skrålade och sjöng till musiken i min Ipod. Då blev jag inkallad till chefen. Det passade sig inte, det var inte ens tillåtet att ha med sig telefon där ute bland döda och sörjande...

Vi åkte gemensamt till en restaurang och åt middag. Just det betyder så mycket för mig att få den stunden tillsammans med en måltid efter att vi varit ute. Valet föll på en japansk restaurang och en himla kul överraskning blev där att möta en av familjerna som hade tänkt att följa med i kväll. Det blev inte så. Men de små killarna var i eld och låga och ville berätta om alla saker de samlat i hop till barnen i skjulen och de var så energisk glada och upprymda över att få chansen att dela med sig. Hurra va underbart. Visst kan världen bli en bättre plats när barnen får detta av sina föräldrar, att det blir en positiv glädje att dela och glädja andra. När de gick kom den största grabben fram och gav mig en kram, oj jag blev helt varm om hjärtat.
Vi ses på söndag sa de och vinkade då ska vi måla och på måndag, då ska vi runt och dela ut.

Nu är det många som vill hänga med.  
Varje dag i veckan skulle kunna fyllas med olika nödvändiga och roliga projekt. Jag e duktig på att arrangera och få till saker men jag kan inte vara med överallt. Så snart vi blir fler på plats som kan tänka sig att jobba kontinuerligt något så kan vi snurra i gång mer. Så var inte blygsam e du här i närheten gå inte och ruva på tanken längre. Hör av dig och kom! Du behövs, det gör skillnad va du än gör, om du jobbar med här direkt eller på hemmaplan. Har du lite pengar som du vill investera så kanske det är en god chans att tänka hus här, det där huset jag skrev om i början. Bra placering både  socialt och ekonomiskt. Den grejen tål att tänkas på diskutera och fila lite på... Eller hur? Men små pengar är också viktiga det blir alla möjliga små och stora saker för stunden. Som pallar och bord till nästa konstskola. 

          

 

 

            

26 sep 2015