Inuti clownen i dag……

Inuti clownen i dag……
…är jag så bottenlös ledsen trött och uppgiven.

Det samlar sig, ett tag nej länge väldigt länge kan man styra med tanken, viljan, orden… Allt går, jag klarar mej och jag håller fint ihop känner till och med sinnesro och frid i ensamheten ibland.   Man ljuger kanske ihop en lögn så fin att leva på när verkligheten är än tuffare…

Det har gått fint bara axeln bromsar och sätter ner min fart med den smärta som inte vill ge med sig. Jag har nått fram tillbaka till mitt Hua Hin och alla som behöver och är glad när jag kommer här.  Jag har tänkt och planerat så för den lilla familjen under bron. Den gamla ute ensam på sin hårda bambubädd och barnen som bor innanför men där det ändå springer ohyra omkring dom runt där de ligger på marken. Med hål stora nog för råttor att ta sig in. Jag ska vill och kan. Va jag inte kan är att greja det själv… Det finns pengar från föreläsningar försäljning av böcker och även lite gåvor som räcker en bra bit på väg till betong, färg, sängar och lite andra möbler och myggnät så klart. Stora berg av sopor runt om över allt, förra gången var vi två, ibland har vi varit fler. Då började vi städa stora grabben blev lämnad med sopsäckar och denna never ending story. Fy fasiken så får det inte gå till den grabben bär redan så alldeles för tungt på sina unga axlar.

Med skygglappar för allt annat så kan man som en annan hjälpande själ sa med små steg en och en, så går det. Jag ser fram emot att få dekorera barnens sovplats till en liten kreativ och mysig hörna. Men jag ser inte fram emot den gamlas skrik när hon ser mig det som tenderat att bli högre och högre hon vet att jag hör och berörs och inte kan vända mig bort. Att bada henne, spola henne och sängen ren är det som jag gruvar mest för det har jag gjort och bilder har jag med mig för alltid och stanken lika så, det går aldrig bort. Men det är inte mig det gäller, inte jag som ligger där…

Jag packade om i cykelväskan och tog med bara lite pyssel lek och nått plagg, bara sånt som passade de som bor där. Vi skulle pyssla lite och jag reka inför…. 

På vägen dit, jag tog en annan för att inte fastna i området som blivit konstskola och alla barnen där, de ska få pyssla i morgon, med dom ska jag fira min dag, tror jag. Men plötsligt så finner jag mig på en soptipp där två små springer i bråten och en mormor som skriker efter dom utan att kunna ge sig till att springa efter dom. De får tuschpennor från BIC och målarblock. Men var ska man kunna lägga det och kunna färglägga. Den gamla visar jag trodde bara det var nät men det var nått annat under och medan jag står där lutad fram och visar så ör det nått som nafsar mig på benet och nått som hackar mig på knäet. Så många kycklingar inhägnade och lösa. Jag frågar den gamla om de bor här och hon nickar ja vi sover här visar hon och så sträcker hon sig efter en papaja och ger den till mig. Jag tar emot helt varm om hjärtat, men avböjer att äta av den frukten hon redan skärt upp och vill ge mig med handen. Måste vara lite försiktig. Jag lovade komma tillbaka, hoppas kunna göra det i morgon, ville gett dom så mycket mer men var ju på väg till en annan familj.

På vägen fram mot bron jagas jag av hundar som skäller och nafsar efter mig och skräcken slår klorna i mig. Så rädd för en upprepning av den historien. Bettet jag fick förra året fast det inte var så farligt tog ju över 2 månader på sig att läka… Väl framme vid den ynka boplatsen under bron kör jag fram och letar efter de springor i paltorna som jag känner så väl, där det går att titta in. Det är tyst där inne och det hänger ett draperi framför den gamla. Jag vet att hon känner mig att hon har nyckel till hänglåset att ge mig, det har hon gjort förr. Men jag står bara kan liksom inte röra mig av fläcken. Ut genom en springa kommer 3 halvstora valpar. Jag vet att de haft en hund en svart som känner mig men dessa är nya. Jag har ju tänkt att den gamla skulle haft en hund hos sig i sängen där på natten men det är väl knappast någon hund som ligger stilla där….  Jag orkar inte att hon skriker sitt hjärtskärande skrik, orkar inte finna henne borta. Orkar inte mer tårarna tränger upp i mina ögon och forsar ut det går inte att hejda… Just där är det för fullt det rinner och rinner över jag är så otroligt ensam och uppgiven…  I morgon är min födelsedag då är nog allting mycket bättre. Jag ska fira lite då i slummen med de som bor där…   Kramar   

22 okt 2016