Trasig tand leder till sorgligt minne.

7 januari 2015

Det är första gången jag skriver 2015. Det var länge sedan vi skrev i vår resedagbok, kollar i dokumentet och den 28 december står som sista dag.

Vi hade några tuffa dagar efter olyckan. Det blir både chock och förvåning och uppgivenhet, men hur kan det bli det när det gått bra och vi finns här för varandra? Det är så oförklarligt. Livet skakar om oss i bland när vi behöver det eller. När ögon borde öppnas och tacksamhet översvalla och tanken på att greppa tiden och verkligen ta vara på här och nu tillsammans, vara här i alla fall en stund mer i vardagen, med varandra och stämma av.

Vi har varit hos barnen en del. Det i sig är många känslor. Tony har inte varit med så länge men börjar redan säga som jag sagt så länge jag kan minnas. Jag vet inte om jag orkar gå dit igen, det är jobbigt med så mycket känslor. Barnen som krampaktigt håller sig kvar och för allt i världen bara vill stanna i famnens närhet. För mig är det även allt det andra som finns i mig sedan alla år. Alla mina barn, alla mina kära små son nu är borta. Var är dom, de som fortfarande lever. Jag tänker mycket på det och försöker i bland ta reda på. Jag har pratat med de som kan hjälpa och som är de enda som har upplysningar. Kolla på nätet fick jag till svar, men då måste jag ju veta va kolla efter.

En vän har gett mig en kontakt en person att höra av mig till som är Thai och bor här. Det kan hända att jag kan få lite hjälp att få svar och de upplysningar som behövs. Det vore kul att se de igen alla jag kan, bara få veta att de är okej och lever och har det bra. Visa att jag finns och fortfarande tänker på dem också. Nästa gång i Bangkok ska jag ta kontakt.

Alla grejer som försvinner är ju även det något att fråga om. Men jag tror inte att man får så annorlunda svar eller förklaringar bara för att man pratar språket. Jag förstod när de sa efter att jag frågat varför soffan var borta igen. Barnen har ätit upp den sa de. En gång för många år sedan, 12 år kanske, det var helt i början, då bodde jag på ett enkelt Guest House, TT. Jag kände dom där, hade bott där under många besök i Bangkok, min son och jag. De kände oss. Det var en tjej som jobba där som tipsade oss om barnhemmet en gång när vi hade med oss så väldans mycket grejer från Sverige att ge bort. Åk dit och lämna sa hon, för de barnen har inga föräldrar som bryr sig om dom. Vi gjorde det och så var jag fast, kunde inget annat än att engagera mig. Efter den gången har mina tankar kretsat mycket om hur hjälpa de mest möjligt. Jag lärde mig namnen, tog bilder och gjorde personliga album till var och en av barnen... Ja fortsättningen finns att läsa om i min bok. "Barnen som ingen vill ha." Såg just att jag fått en bokbeställning på mailen i dag det gläder jag mig mycket över. Jag vill gärna berätta men det blir för mycket bara så här. Har ju börjat hålla föreläsningar och det är nog bra både för mig och de som lyssnar.

Det var soffan jag skulle komma till det var därav jag åkte tillbaka i tiden och hamnade på TT. DEt första jag gjorde när jag kom tillbaka där var att få henne som rekommenderat mig att åka dit att skriva ett brev på Thai och berätta om mina tankar om vad jag ville göra. Jag hade fått många goda ideer och några blev satt i verket. Barnen hade varken sängar eller någon stans att sitta annat än på golvet.

På TT hade de en soffa i receptionen, den hade alltid stått där. Jag vet att det gick bra där det var alltid mycket folk. De kanske kunde investera i en ny soffa. Jag köpte kuddar och gardiner och allt möjligt men visste liksom inte att få tag i en sån där stor möbel just då. Så jag övertalade dom att ge mig soffan för att skänka till barnen mot att jag målade och dekorerade på TT. Högsta chefen föll för mina ideer och ville gärna ha målat. Så kom första soffan till barnen.

Här är en bild från den tiden. Den soffan fanns med några år och den gjorde skillnad. Det är skillnad att någon gång få sitta mjukt för små tunna rumpor som bara är vana att sitta rätt på betonggolv.

En dag efter många år var soffan borta, först var den skadad, det hade kommit stora revor i galonen. Jag räddade den med tape. Men medan jag var i Sverige en period så försvann den. Den hade ju varit värt att ta dit och det var ju bra att få dit en annan efter ett tag. Den andra var även den grön och den har funnits i några år. Nu är den borta och det är tillbaka som det var för 13 - 14 år sedan, just va gäller att ha någon stans att sitta i alla fall.

Flickan som sitter i soffan hon dog nästan i mina armar. Åh vilken liten ängel hon var. Det slår mej en annan tanke medan jag skriver. Kanske är jag förskonad i det att inte veta allt...

Jag har bitit och gnisslat tänder på natten, det har gjort att jag fått en spricka i en tand och en dag jag faktisk nyårsafton tappade jag en bit. Ingen fick veta det just då, vi kolla raketer knödde med festklädda, klädde oss själva fint och med öron och krona, strövade i närheten av musiken innan vi intog en sen måltid och åkte till vårat rum. Det har inte gjort ont men blev vasst så efter några dar måste jag ta mig till en tandläkare. Allt var stängt. Nyårsfirande drar ut längre på tiden här även om det inte är det Thailändska nyåret.

Fick tips om att åka till ett sjukhus där de skulle ha en tandläkaravdelning och när vi cyklade i området känner jag igen mig. Det var där min lilla tjej dog. Hon åkte först in och ut mellan barnhemmet jag var där och hon åt och åt minns jag. Hon var så hungrig. Tyckte om allt jag kom med, bröd, grillspätt, ris, jos, frukt, glass. Hon låg så liten och övergiven mitt i en stor jättesäng. Det var lakan på gallonklädd madrass, stålrör runt om, ingen kudde. Ville hon sitta måste hon göra det utan stöd. Som tur var hade jag med en jättenalle första gången jag besökte henne den gången då hon inte kom ut igen. Det blev hennes kudde och tröst i natten också tror jag. Hon blev så glad var gång jag kom. Personalen berättade att ingen annan kom. Hon blev bara 5, kanske 6, ingen vet när hon föddes. Jag fick aldrig veta hennes historia, namnet glömmer jag aldrig. Men varför jag inte skriver namn är att jag har fått ge ett löfte om att inte avslöja namn, inte utlämna på så vis att det kan bli fel.

Jag vill inte förlora mig i det sorgliga så jag blundar och ser hennes leende från den dagen vi pyntat hela hennes säng med gubbar som vi tillsammans gjorde av färgglada piprensare.

När jag började på detta inlägg så hade jag tänkt berätta om de senaste dagarna i Bangkok och att vi nu var på väg söderut och händelser nu dekorerade med färska bilder men så kom detta och det får komma sedan... Kram kära vän tack att du läst och känner tillsammans med mig.

7 jan 2015