Hur har det gått för det gamla paret i plåtskulet?

Det har gått några dar. Det behöver alltid göra det när känslor stora och svåra väcks när situationer uppstår som inte går att hantera när smärtan blir för tuff. Det blev för tufft här om dagen att komma till slummen igen. Där vi nyss var och målade, kök, golv, bord och fixade med sängplatsen och sydde fönster. De gamla, hon gumman på 88 med ett öga och gubben hennes på 82 med en stor kul av cancer utstående på halsen. Kulen ändrade skepnad, den blev mindre och han var den piggaste av de två. Han var så glad, han hade hand om det viktiga, sorterade allt som fanns från gummiband till kryddor i påsar och bilderna de 3 som fanns. Han nickade för varje nytt ställe jag frågade om jag skulle måla. Jag målade hela golvet och trodde jag målat in honom men då la han ut en planka som han så galant förflyttade sig över golvet på. Sist jag skrev om dom berättade jag om hur jag gav dom ett bad, hon sittande i sin stol täckt med gallon och han som jag fick tvätta håret på. De satte sig i våra hjärtan dessa gamla. Vi berättade om dem för många i Sverige. De har inga barn sa vi, för det har vi blivit förtalt. Vi har också fått veta att de gamlas bidrag pr månad är 500 bath det är som 100 Skr. Det är tufft att bli gammal här och speciellt om man är barnlös. Vi har tänkt mycket på de två gamla. Vi skulle snabba oss tillbaka och se till dem men samtidigt gruvade vi lite och sköt upp lite. Skrothögen låg där den låg innan, gränderna såg ut som innan och hundarna sprang som vanligt likt barnen också gjorde. Det var Tony som nådde fram först till plåtskjulet vi tillbringat så mycket tid i förut, han sa; de finns inte här. Jo sa jag det måste de ju… Men det var rivit, nästan hela, gummans stol var borta, den lilla köksvrån likaså. Nej de är borta sa Tony igen. En granne visade på att gubben är död, han visade på ett porträtt i guldförgyllt ram. Så hade den andra gamla gubben också fått efter sin döda fru, det är vanligt här. Tänk en bild i finaste ramen, finare än de någonsin haft när de levde får de till sitt hem efter sin död. Men gumman, var är hon. Bara en massa grannar som tagit över och gjort platsen till sin. Hon måste ju finnas här. Längst bort i ena hörnet uppe på pallarna som var sängen ligger ett byte det är inget där säger Tony, nej det ser ut som en hög med trasor bara. Men jag går dit och lyfter först på ett myggnät på stativ ett sånt där som det brukar ligga små barn under. Där under allt hittar jag gumman. Hon är vid liv men ganska borta, ögonen så otroligt ledsna. Blanka. Jag tror hon har gråtit sedan vi åkte, han hade åkt till sjukhuset gubben då sist vi var där och kanske kom han inte alls mera tillbaka. Vi fick se gumman skratta igen, hon fick en nalle, något annat hade vi inte med, det gillade hon och klappade på den lilla mjuka med hjärta på tröjan. Madrassen hon fått innan var borta, nu låg hon rätt på planket med en skitig kudde som hon höll i famnen och kramade. Jag hittade de 2 små kuddarna jag sytt och la de under hennes huvud. Frågade om hon ville ha apelsinjos det ville hon men sa något annat som jag fick översatt, mjölk, hon ville ha mjölk i stället. Så jag köpte en packe med 6 små mjölkpaket med sugrör och hon fick hjälp att dricka.

Hon brukade sitta i fåtöljen hela dagarna och titta. Nu fanns inte den kvar. Inte mycket av hemmet fanns kvar. Det var tufft att lämna henne där. Det finns grannar runt om och jag bad att de skulle ge henne att äta, den ena sa ja och den andra skratta den tredje skrek mat på Thai och skratta. Tufft! Jag har rullat ihop en matta och placerat i cykelväskan och funderar på en ny madrass men gumman kan ju inte hålla tätt det vet vi. Är det lönt? Tony tror inte att hon får behålla det. Jag vet inte… Suck. De stora vattentunnorna som jag målade vita för att passa i den moderna vita stilen i köksinredningen där i plåtskjulet nyss fanns nu utställt som prydnad i omgivningarna inte långt därifrån.

5 dec 2014