Händelser i oss efter besök hos fattiga, och tankar som vandrar fritt.

Visst är det konstigt hur man stressar upp sig utan att behöva? Det är ju så härligt det jag håller på med, i alla delar. Jag bara älskar mitt liv här. Men det är nått som är svårt att greppa.... Emma som var med ut i går, sa nått som fick mig att förstå nått lite mer av det som händer i mig själv. Hon är en svensk tjej, hon är mamma, är här med sina två småkillar och sin man. Hon beskrev det så bra. Det här med känslor allt som händer med en i det vi gjorde denna kväll.

Jag säger ofta att jag vill att vi ska äta middag efter för att det kan komma upp en del och vara bra att prata lite efter starka upplevelser. Det är starkt att möta människor i fattigdom och nöd. Det är svårt att se.... Det är tungt även att skänka glädje för vi ser då så mycket mer......... Mitt inre går i gång och fortsätter långt efter varje besök.

Det gick upp för mig redan här om dagen att det är lika mycket för mej själv jag ber om en middag tillsammans efter. Det att sitta ner en stund efter, jag förstår hur viktigt det är nu.

Jag blev så besviken så jag ville bara gråta här en kväll efter att ha varit ett stort gäng ute för att sprida glädje. Alla hade de varandra och bråttom till sina middagar. Själv skulle jag äta ensam. Jag kände ingen matlust. Det blev den kvällen några mils cykeltur och en ananas shake i stället. Det var nått i kroppen, inom mig, bara nån konstig känsla, jag kan inte sätta ord på det. Varför var jag så ledsen eller jo ensamhetskänsla var det.... Utanför... Jag har ju många att prata med här, eller jag skriver, du nickar när du gillar och kommenterar i bland, det ger en samhörighetskänsla :-) men det är lite annat här, på plats.

Det är så härligt att vi blivit stora gäng i bland som går ut och skapar glädje för barnen och de gamla och sjuka tillsammans. Vi hjälps åt, på plats. Någon bakar, någon har kopierat för barnen att färglägga och någon hjälper nån liten att måla, en annan tar kort och det blir en samlingspunkt för folk på hela gatan.

Emma har varit med ute med sin familj en gång innan. Nu ska de åka hem efter ett halvår. Pojkarna hade berörts mycket efter förra gången, det var ett besök i konstnärsskolan. De hade pratat mycket och förberett för att åka ut och  ge av sina saker.

 

Det var minst 18 ungar i olika åldrar som fick glädje av att rita och måla och som fick gåvor i form av nya kläder och leksaker. Det var en fantastisk stämning så otroligt stort kompakt och intensivt, andäktigt som lite heligt. Att få förmånen att vara där och dela, dela med sig ta del av liv som levs så fjärran från våra, det är stort.

 

Va var det du sa Emma, efteråt? Vi satt ner och tog en dricka, vi var alldeles genomsvettig. Jag tänkte för mig att det var på grund av att jag cykla, att jag måste träna mer för jag har nog dålig kondis. Men de på mopparna var också svettiga.

 

 

 

Jo det var nånting, vi försöker greppa och beskriva, det är inte lätt att sätta ord på känslor. Det var nästan som en utomjordisk känsla, som om inte jag var där, det var overkligt, men jag var där. Allt bara slits och dras i mig, inom mig, jag ser och är över allt, han ska få och hon har fått och ja det var samma förra gången också, det var så hon beskrev det. Det är nästan som lite overkligt, jag står där mitt i bland dom alla, och det är som att tårarna tränger på och jag vill bara gråta, rakt ut, men det kan man ju inte, Och så är det så härligt att se alla barnen, som blir så glada bara över en t-tröja och för att få rita en stund. Svetten bara rinner, vi är törstiga och trötta, ja det är som om någon har tömt oss på all kraft.

Det var otroligt mycket värt att få den stunden efter. Det som du sa som du berättade om dina upplevelser och reaktioner blir lite till förståelse i min egen reaktion. Det är därför det är så viktigt at vi samlas en stund och pratar efter. Vi vet inte förrän efter va som händer.

Jag är som konstant trött. Ändå har jag förmånen att få ta det i min egen takt, bara jag anpassar mig till va jag bestämt innan då och hur det passar med andra, som har saker att skänka. Det är toppen, jag säger det igen. Men det är nått med ekorrhjulet jag ställt upp för mig själv.

Jag lever verkligen ...som - man – bäddar - får - man – ligga.... livet.....

Jag har bett om saker för barnen o de andra och jag har fått gensvar tack och lov. Hihi jag blir lika exalterad glad och överraskad varje gång. Men det krymper också min egen plats. Mina grejer är undanstuvade och jag bor som i ett lager. Jag tömmer och det fylls. Jag har haft en liten skräck för att använda allt, det är en grej som följt mej under livet sedan jag var barn. Detta är en bra träning på att lita på att det kommer nytt. Det gör det. Jag är en distributions central :-).

Jag lider lite av att aldrig få det fint igen i mitt eget hem att leva bland alla fina skänkta grejer. Jag vaknar trött varje morron. Det är inte så konstigt, för jag kan inte somna för än långt fram på natten, 2, 3 ibland blir de 4 och närmare 5 på morgonen. Jag får en kick av att komma ut till ungarna. Det är väl konstigt hur samma sak både kan ta och ge energi.... Vi pratade om glass i går, pojkarna skulle få glass och jag berätta om min favorit på Mc Donalds, mjukglass doppad i choklad. Jag åkte dit på vägen hem. Det slår mig hur jag nästan alltid efter att ha varit ute för att hjälpa eller glädja så måste jag nästan alltid stanna på vägen och vila, ta nått för att få ny energi eller är det för tröst, choklad kan ju ha den effekten. Ja jag vet inte va det är, men så är det i alla fall. Och jag dröjer mej kvar, sitter med text och bilder och fixar och donar, vill inte hem... Det har en tendens att bli senare och senare. Jag tycker om att det är folk omkring mig. Men så får jag ta mig de si så där 2 km hem på cykel. Det går bra, för ett par år sedan blev jag varnad för att åka den vägen sent själv. En gång hände det att jag blev stoppad av en gammal bastant tant mitt på vägen, nä då cyklade jag inte, då gick jag. Sätt dej här och så kan du äta lite med oss också så kör vi dej hem sen, det är farligt för dej att vara ute och gå nu, sa hon! Det var fint, de körde mej hem. Men nu har det byggts en hel del nya hus och det har kommit opp gatlyktor hela vägen hem.

Jag tänker på ett ordspråk och ett behov jag känner av. Jag behöver komma ut på en lång cykeltur få bruka kroppen och trampa mig trött nu. Vet du den där bilden med en människa som sitter på en sten och så står det … när man haft bråttom länge måste man ta det lugnt och invänta sin själ... Ja nu tänker jag att det är tvärt om, själen, känslorna och tankeverksamheten som jobbat på högvarv med lösningssökande och förbättringstänk. Så därför, jag behöver använda kroppen nu så kroppen kommer i fatt själen. Kan inte det stämma?

Jag ska cykla om några dagar, men nu först blir det en tur ut med Emma och familjen igjen, de har mer än de fick med på moppen i går. Det åker och det kommer några nya ungdomar men sen efter det ska kroppen få komma i kapp.

 

Nu först ska jag ta en stund och jobba med de nya grupperna en som handlar om film och böcker, jag vill gärna ha in boktips och recensioner.

https://www.facebook.com/groups/1030946513585217/

Det är motvikt och kul och det är även vykortsgruppen. Den är nyast, jag har alltid gillat att skriva och jag saknar faktisk vanlig post. Jag kollar varje dag i lådan. Jag samlade nej har alltid samlat på kort ja brev också, man slänger ju inte sånt. Det är ganska ofta någon berättar för mig att de skulle så gärna komma hit men de har inte råd att åka någon stans. Har kanske inte haft semester på länge... Det tänkte jag på. Och så tänkte jag på barnen och min egen glädje då så klart. När jag startade gruppen -PostCardTraveling för dig som vill skicka och få vykort.

Jag vill ju gärna bygga upp en skatt av vykort igen efter branden... Hela min barn och ungdoms skatt av vykort och brev och mina egna dagböcker och noteringar brann upp. Jag fick ett samtal, det var min far, det var ganska länge sedan nu, han sa nu har jag bränt upp all den där skiten du har sparat på.. Jag hade fått spara det på hans vind. Det var kopior på kärleksbrev jag skickat och resebrev och ja tankar nerskrivna i dagböcker av hon som var jag då för länge sedan. Där fanns också en prolog skriven av min farmor som jag som 7 åring framförde som öppning av en stor insamlings gala i skolan. Det var den stora svält katastrofen i Biafra, Nykronborg skole i Bergen och året var 1967 eller var det 68... Jag minns än känslan lilla lilla jag framför all där stolthet och nervositet blandat...

https://www.facebook.com/groups/993596097350713/

….............................Hm gott att låta tankarna flyga och fara lite som de vill här på morgonen. Tack för att du läst så här långt. Tack för att du e med. Hoppas du har lust att vara med i PostCardTraveling, kanske du bara kan ge det en chans och kolla in läsa lite hur det är tänkt, och böcker jag har en del tips som jag ska posta i Biblioteksgruppen. Har du läst en bra bok dela gärna.

Kram på dej ha en fin dag.

29 sep 2015