För 13 år sedan föddes autistisk pojke lämnades hos förlamad o rädd mormor

Vill skriva och dela direkt men somna med fingrarna på tangenterna.... Du som följt med ett tag kommer att känna igen många och vi får lära känna lite mer och mer, men i och med förtroendet kanske följer ansvar. Tror det, känns så för mig. Får ingen ro innan jag går tillbaka, nej det kan inte vänta säger en röst inom mig. Och när jag lyder och går så blir det alltid bra och ännu en härlig upplevelse...

 Mycket som ska göras innan jag reser. Var ute med ett gäng och hälsade på en gammal man i går, vill visa ungdomar så de kan börja hjälpa också på egenhand runt sig. Dessa var på skolresa från Malaysia och bor hos mig. Mannen bor i ett skjul har ingen el inget rinnande vatten, är gammal och sjuk. Jag bäddade med rena sängkläder som jag hade med, men hans madrass var bara som en tunn strandmadrass, kände varje ojämn bräda där jag hasa runt. Vi gav honom lite mat och kläder. Han bad om pengar till mediciner. Så smal och gammal han e...

 Jag lovade komma tillbaka. Kunde prata i dag, jag kan inte språket så bra men ungdomarna hade varit runt med taxi under dagen så vi tog med oss taxikillen så han var till god hjälp med att tolka, och han tog heller inget extra för att åka dit fast det tog mycket av hans tid. 

Så gick vi vidare till en familj med en autistisk pojke. Mamman dumpade honom av hos sina föräldrar efter födseln för 13 år sedan och har inte setts till sedan. Mannen är en sprek 78 åring kvinnan kan inte gå hon är sjuk 80 år och rädd för pojken som blivit vild och aggresiv efter att ha varit instängd i ett pyttelitet rum så länge. Jag fick för en tid sedan några thai ungdomar som var med mig dit att skriva ett papper för honom att fylla i, där vi frågade va de önskade för hjälp. Fick adress, namn, bilder och idehandlingar samt deras bankkonto så att ungdomarna i Bangkok kan jobba vidare på det. För hör och häpna de ler och är glada och blygsamma kan inte tala om vad de behöver bara  ,up to you, De behöver all hjälp de kan få, det är ett skjul de bor i, det regnar in, morfar berättar att pojken äter jättemycket nu för mellan 15 - 22 kr varje dag, de gamla behöver inte så mycket... Jag gav honom det jag hade på mig 400 bath, även om jag bara brukar ge förnödenheter och inte kontanter så finns det undantag. De ville knappt ta emot, han kommer att sätta in till pojken sa han, tänker på att han måste ha för snart e de borta och ingen tar hand om honom... Jag kan berätta mycket men tiden e lite knapp nu och börjar få ont i handen... På samma stig längs med järnvägsspåren bor en hel massa andra fattiga familjer. Jag vurmar ju för barnen och det som ger mig störst glädje är att få dela ut leksaker, jag handlar i Bangkok, där får man mycket för pengarna. I går hade jag massa med barnkläder och leksaker. Jag har med mig det jag kan hit från Sverige och ber folk ta med sig, i bland kan det komma någon förbi med nått, så samlar jag och jag har märkt att bara jag har tillit och hela tiden ger ut, jag kan ge bort allt det ordnar sig alltid med mer sedan. Det är härligt. Men ju längre in i nöden jag går desto större visar sig problemen att vara... DEt finns så mycket att göra här.

Jag har just vaknat till en underbar ny dag här i Hua Hin, fåglarna kvittrar, jag ligger och skriver under ett mangoträd i en hängmatta, har 9 ungdomar i huset som sover över allt, men ingen är vaken än. De trivs och känner sig nog mer än hemma hehe, i går passa de på att tvätta och försökte smita i väg utan att hänga upp, stoppade de och de log och sa tack. Jag tycker om mammarollen. Åven om det är en speciell som saknas i mitt liv så har det blivit så rikt nu på ett nytt sätt. Bara jag får ge och dela och skapa en härlig atmosfär där folk trivs så trivs jag, och så att jag i bland kan lägga ut på en lång cykeltur.Det behövs också stillhet och luft under armarna..

Har lite planer i Sverige nu, några föreläsningar inplanerade och förhoppningsvis kunna sälja mina böcker. Alla bäckar små...

Jag hoppas att fler börjar fråga efter böckerna på biblioteket så kommer de att köpas in och visst borde de väl finnas på alla bibliotek? Jag har två manus till nu klara för tryckning här men det kostar både tid och massa pengar att trycka så jag avvaktar lite med det. Men jag älskar ju att skriva också, dela med mig och har många manus på g i datorn som jag betar av en efter en. Det blir som en egen terapi, att skriva sig klar med upplevelser och epoker i livet och så finns det ju en del andra starka livsöden jag mött och vill skriva om.

HUr har du det min kära vän? Hoppas livet är gott och att du känner dig tillfreds. Vi kan prata mer när vi ses.

10 jul 2019

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)