Starka kännslor

måndag 1 december 2003 Bangkok, Thailand

Det är 1 December 2003 Världsaidsdagen. Jag är tillbaka i Bangkok för 3:e gången för att stanna hos ”mina” barn, denna gången 3 månader. Dom är hiv positiva och föräldralösa och dom bor i ett par små rum på ett stort barnhem

Personalen berättar att barnen har saknat mej. Kommer först in till småbarnen i spjälsängarna, där är det mest bara nya, Piraya är kvar, hon ligger fortsatt i en spjälsäng fast hon är nog 4 år nu minst, men det är något galet med henne. Jag frågar efter Jip, 7 år, som jag besökte varje dag på sjukhuset sist jag var här. Hon är död nu får jag veta. Det finns att göra för mej direkt, byta blöjor, hålla och mata, nya små fågelungar.

Dom har fått varsin påse kex, kanske för att det är världsAidsdagen. Äter det i alla fall inomhus. Sist jag var här påpekade jag efter att ha sett råttor springa och äta smulorna bland barnen att det inte var bra att äta ute.

Det är så många barn jag saknar…

Några har jag fått veta är döda och att andra har flyttat ut på landet och att dom kanske ska få gå i skola. Emin har visat sej vara hivnegativ, o flyttats till en annan avd.

Jag frågar hur många barn det är här nu. 420 kanske 421, det är helt överfullt och det kommer nya hela tiden, varje dag.

Jag hittar Emin. En av personalen tar upp henne och vill hastigt ge henne till mej, då vill hon heller klamra sej fast i den famnen hon är. Men när hon sätts ner och får titta på mej en liten stund är det som att hon känner igen mej, plötsligt så ler hon med hela ansiktet och stormar emot mej med armarna utsträckta. Hon klättrar upp i min famn och kramar mej hårt. Vi går ut en tur och åker någon sorts karusell som man snurrar själv med en ratt.

Piraya har vaknat när jag kommer tillbaka. Hon var jättespänd hela tjejen sist låg bara och tryckte på sina ögon. Det gör hon fortfarande lite, men vi kan leka lite också, vi slår våra handflator emot varandra, ena handen, medan jag sjunger. Det gillar hon och att jag kittlar henne tycker hon också om då skrattar hon ibland ett sånt där gott och hjärtligt barnaskratt.

En liten flicka i 4 års åldern är så ledsen gråter så att hon nästan tappar andan. Personalen ber att jag ska ta med henne ut. Hon tar med nallen hon fick, den håller hon krampaktigt i handen som sin ända trygghet.

Jag försöker sjunga och vi gungar, men hon bara gråter, och upprepar några gråtkvalda ord som jag inte förstår. Jag har fått veta att hon är ny här, så jag kan gissa, det är klart hon längtar hem. Va hjälper då att någon hon inte känner stryker henne över ryggen och försöker trösta. Hon vill heller inte in tillbaka på sin avdelning, hon vill ner så småningom när inte jag förstår att hjälpa henne, på egenhand sätter hon i väg på full språng, hon ska rymma hem. Jag känner mej som en fångvaktare när jag fångar in henne och tar in henne tillbaka till det som kommer att vara hennes hem för lång tid framöver.

.......Bara att bära på hiv viruset skulle inte göra dom så svaga. Dom får så dålig mat at dom blir undernärda, för inte at snacka om va det kan göra med en att vara så utanför och övergiven.....

Jag går och går på vägen därifrån med tusen tankar i mitt huvud.

Jag är övertygad om att det finns kärleksfulla hem för mina små fågelungar där ute.

Det är stort att kunna lyfta en liten människa från döden till livet. Det är synd att det ska vara så dyrt att adoptera. Det kan vara det stora hindret.

Jag vill starta en fond för adoptanter att söka bidrag ifrån, jag vill att det hela inte ska behöva kosta något ekonomiskt för den som vill hjälpa ett hiv positivt barn.

Onsdag 3 december 2003 Tror det är förkylning på g. Det får bli en lite kortare dag hos barnen i dag. Kommer dit strax innan lunch och går hemåt före 4. Däremellan hinner jag dela mej på en hel skock ungar som får en liten stund i famnen var. Många är snoriga och luktar illa ur näsa och mun. Men hur skydda mot baciller och samtidigt vara mammalik? Kan inte med att kramas med munskydd, fast jag vet att jag säkert borde… Bebisar, bajsiga, hungriga, kramiga, otrygga, klängiga och otroligt charmigt oemotståndliga. Det är ganska lätt att vara bland dom allra minsta, men ack så svårt att låta bli att fästa sig vid var och en, vilja se fram, följa utveckling, växt, allt! Ja livet! Men jag måste låta bli, det är för svårt att hela tiden förlora dom.

Måndagen den 8 december Jag får hjälp att åka till en marknad och hjälp i köket att skära upp frukten, så jag kan köpa till 200, dom andra ligger i spjälsängar och äter inte frukt. Jag köper 10 stora vattenmeloner, 10 stora klasar bananer och ananas, 14 stycken jättestora såna som man inte ser hemma. Det blir frukt till flera dagar säjer dom när vi lastar in. Fyller tråg efter tråg med den färska frukten som smakar helt underbart den ska serveras klockan 5!

1 dec 2003