Armod, ett liv bland sopor, översvämmning, råttor....

Har varit här många gånger men det gör det inte lättare, lite lättare när vi är fler som kan dela, se förstå. På min födelsedag hade jag tänkt fira min dag här men bröt i hop utanför, jag kände mig så totalt ensam och övergiven, vilket jag också var. Jag fann inte den kraft jag behövde....

Några dagar efter gick det bra :-) de är glada för att se mig. Mamman sa att barnen har saknat mej. Sånt är gott att höra, det behöver alla människor höra av någon. Se leendet, glöm att jag inte kunde vända bilden den låg rätt innan, det kommer många som ligger rätt längre ner. Hon har en glöd den här kvinnan ser du det? Någon sorts lycka trots att de kämpar mot så mycket. Men de är familj. Är inte det det största av rikedom över allt var man än bor. Har vi det, någon att bry oss om, någon som behöver och vi behöver, någon som vi vet finns där vad som än händer, hur jävligt livet än må vara... Är det inte det som gör det, att vi får de där oanade krafterna. Ensam är inte stark. Okej man kan bli stärk för att man måste men det är något annat.   

Jag har redan bestämt att det är deras tur nu. Om de bara vill fixa själva. Bara en och en åt gången så går det att göra något på riktigt. Orden som en ung kille sa som var med dit en gång klingar fortfarande inom mig. Det var fint att komma dit och ge lite grejar men det tråkiga var att vi inte gjorde något sa han. Det har växt inom mig. Mina tankar har varit så mycket på att lämna över saker och i framtiden kanske kunna ha en plats dit de kommer för att välja själva, en fristad för vila och kreativitet... Men jag är inte så säker längre att det är va som mest behövs...

 

Barnen behöver något annat än dessa gåvor, det är fint att få dela ut och det skapar något det också en glädje ett litet ljus i stunden. Men jag är lite less på att försöka redovisa vart allt av kläder och saker tar vägen. Känns lite dumt med alla kort. På de två senaste platserna jag varit har jag därför inte ens brytt mig om att packa upp allt. Jag vet att det är sånt som passar, de kan glädjas åt det och packa upp resten sedan.

Alla barn blir ju så klart glada för leksaker. Målarsaker, pilbåge och hopprep och ja en hel massa. Men var ska de göra av allting? Egentligen skulle förvaringen och ordningen funnits först.

Under en bro, en tillfällig kvart som byggts av reklamskyltar och bråte som hittats. Den är inte tillfällig länger, efter över 20 år kan man nog inte säga att den är det.

De spar pengar för att fötrbättra säger mamman, men det tar tid och regnet som kommer i sånna mängder förstör så mycket. Jag såg en råtta pila fram på utsidan bland bråten där. Hon ursäktar att hon inte städat och ber att snälla jag ska inte ta av mig skorna, så jag behåller de på. jag ska göra det i morgon säger hon. Klart det inte är lätt att hålla rent med översvämmning i lerjorden utanför.

 

Man ser rakt ut! Va vill ni göra va kan ni göra om det går att köpa. En vägg? Ja och tak säger hon försiktigt, det regnar in ovanifrån och blåser in från sidan när det stormar, inte bra...

.....jag känner en stor vilja och en stor övermäktighets känsla.

Mitt hopp är att de förstår att vilja hjälpa sig själva. Här är inte snack om nån dekoration på länge än.... Så himla mycket bråte och skit över allt. Har man inte så mycket så spar man ju på allt det är ju fullt förståeligt.

Det syns inte här men madrassen är bara 2 cm tjock och med plast omkring så det är ju bra så den inte blir blöt och förstörd och så har de ett myggnät. Alla 5 ligger här, så det är ju varmt och mysigt men allt annat än tryggt. Det krälar in allt av kryp på natten, spindlar, ormar och råttor.....  

Se hur fint de har byggt runt träden. Mamman ser lite beklämd ut, ja vem skulle inte gjort det men hon vill att jag ska ta kort och har gett sitt tillstånd att publicera. Hon vet att gåvorna kommer från fler och att jag gärna vill visa att det kommer fram.

 

Om ni städar riktigt och tar bort allt skräp, allt som kan slängas om ni tar bort det. Ja det kan vi sa hon men förut minns du så var det inget här, det var helt tomt. Men så när regnet kom så måste vi rädda allt som var där ute, det vi kunde berättade hon

.

De har en motorcykel med sidovagn. Funkar den frågade jag. Ja svarade hon. Då kan ni få pengar nu så ni kan åka i väg med skräp, köpa sopsäckar och rengörningsgrejer, lite mursten och betong. Nu är det stängt sa hon men i morgon åker vi. Toppen sa jag. Hon vet att jag menar det jag säger.

Med enkla draperier och reklamskyltar av plast skyddar de sig mit insyn och så mycket det går för väder och vind. Det hör till saken att säga att det är stolta människor det här. De går inte runt på gatorna och tigger. De städar hela dagarna det är deras jobb både mamman och pappan jobbar med det. Men det blir nog inte mer än knappt mat för dagen. Så att spara till de nödvändiga förbättringarna verkar te sig näst intill omöjligt.

Det kanske skapar en sorts hopp om att det kan gå om man bara får hjälp över den tyngsta biten.

Hoppas, det är spännande nu att se hur det går. På 3 dagar bör de ha hunnit en bra bit på väg. Gör av med pengarna och gör nytta för dem sa jag så kommer jag och tittar. Ja du ska få se sa hon vi kommer jobba snabbt nu tillsammans. Vi kan göra allt själv sa hon och såg glad ut.

Liz köpte en bok i maj och betalade en bra extra slant. Då var jag ju på väg hem och hann inte mycket mer än att ge de lite mat. Men nu kan du se vart det blir av. Det finns en del pengar nu efter föreläsningar och bok försäljning och gåvor. Tack alla det ska bli helt fantastiskt at se de göra nytta för sig nu i något lite större, som verkligen kommer göra skillnad.

Så himla synd att jag inte klarade lägga bilden rätt men men vill ändå lägga in den för hennes leende. Hon är vacker den gamla tanten. Känner så otroligt mycket för henne där hon ligger utanför familjens hus på en enkel säng av bambu. Jag fick veta nu varför de inte kan ta emot blöjor, hon är förlamad i ena sidan och kan bara ligga, men hon är allergisk mot pamper sa hennes dotter. Kan inte heller ha en madrass at ligga på då hon gör sina behov rakt ut och de spolar sedan med en trädgårdsslang. Men det var gott att se henne le så ofantligt gott det var. Hon sträckte sig efter mig men skrek inte så högt som hon brukade när hon såg mig. Det har varit hjärtskärande skrik på hjälp innan. Nu var det mycket tystare men skriken finns ändå för alltid inom mig.

Jag har frågat så många tha i som borde veta om det finns något nursing home hem för gamla och sjuka där hon skulle kunna få bo och få vård. En sjuksköterska på Bangkok hospital har jag frågat också men ingen vet eller rättare sagt alla vet de att det inte finns. Det är mycket ovanligt i Thailand. Här är det familjerna som tar hand om, man tar hand om varandra så gott man kan....  I över 20 år har hon legat så här. Enda trösten är ju att hon får vara nära de sina, se barnen leka och växa...

Jag är helt slut nu. Det var tufft att skriva det här och jag hoppas innerligt att det går vägen att få gjort nått på riktigt här. Det är inte bara pengar det hänger på.

Tusen hjärtligt tack för att du läst och att du finns med där i fjärran, även om du inte finns här så förringas inte din insats alla bäckar små... Utan det vet jag inte om jag orkat. Dela om du vill, skriv gärna en kommentar, det ger mig kraft som jag så väl behöver. Kram 

Du kan dela hemsidan och tipsa om nyhetsbrev ;-) så kanske jag kan komma i gång med ett sånt. Det har varit aldeles för glest med det...

Skriver lite ojämt men som en fors när det är något som ligger mig varmt om hjärtat och är viktigt och det är det när barnen far illa.

Be du som tror

be för liten och stor

inte bara för jordens fred

men även i det lilla hem

att det ska bli tryggt att bo

för liten och för stor

                                                  Kärlek hop och ljus till dej från mej.

                                                      Tacksamhetskramar

 

 

28 okt 2016